100 kronor!

i mars 3, 2016, Skriven av: , i Funderingar, med Kommentarer

Härom natten var jag volontär på Vinternatt i Växjö. Ett härbärge för EU-mobila personer. I Växjö kommer dessa från Bulgarien.

Det var en vanlig kväll med matlagning, städning, glada skratt och några Alvedon mot feber.

Jag fick träffa min vän som sitter utanför affären där jag brukar handla. Vi hälsar alltid på varandra med namn, trots att det är svårt för henne att säga Lena, det låter med som Lijeena. Det känns som vi känner varandra, vi träffades även under förra årets Vinternatt.

Den här kvällen fick jag även träffa hennes man. Ja, jag känner honom också vid namn för han satt tidigare utanför samma affär. Men nu vet jag inte var han sitter och det var som sagt ett tag sedan jag stötte på honom.

Det som tog tag i mig den här kvällen var det som han stolt deklarerade inför de andra. Han berättade om vår flicka, som är så givmild. Han kom ihåg hur han har fått 100 kronor av henne. Det var stort och värdefullt för honom och han sa det med värme.

För mig blev det inte den komplimangen som han kanske väntat sig. Jag kände mig mest generad. Jag kommer ihåg den gången hon gjorde det. Hon gjorde så för hon kände nöd för honom. Men det var för med än ett år sedan. Vår flicka har inte bott i Växjö på ett och ett halvt år, och det hände inte mer än en gång.

Hur länge vara välsignelsen av att ge? Hur mycket ska man ge? Ska man ge?

På dessa frågor har jag inget svar som helt och hållet håller genom alla argument. Däremot vänlighet och vänskap ser jag som vår skyldighet att ge?

Vad tycker du?

Lena Hilding-Carlsson diakon i Älmhults Missionskyrka.