Den lilla människan

i februari 3, 2017, Skriven av: , i Vardagsbetraktelser, med Kommentarer

Att se den lilla människan är viktigt. För diakoner står det hög(s)t upp på  arbetsbeskrivningen. Eller. Det är nog ett med diakoners väsen. På något sätt.

Nu är jag inne på min tredje vecka som nyanställd diakon i Equmeniakyrkan Huskvarna. Det innebär nya människor, en ny församling, ett nytt samhälle att lära känna. Jag är lite golvad av det varma, innerliga mottagandet i församlingen. Jag har förstått att jag är efterlängtad.

En annan gång i livet när jag flyttade till en ny stad funderade jag över glädjen att kunna hälsa (och bli hälsad på) i affären. På något sätt blev det ett tecken på att nu bor jag här. Hör till här. Blir igenkänd. De där funderingarna kom tillbaka när jag nu vill höra till på en ny plats. Givetvis hejar jag på människor i kyrkan, och de hejar på mig. Men ute i samhället kan det ta lite tid. 

Min andra vecka i Huskvarna åkte jag och en församlingsmedlem till ett stort möbelföretag (bestående av fyra stora bokstäver) för att handla till min expedition. När jag svängde runt en hylla, just där lamporna går över i fotoramar, såg jag en pappa med sina två små barn, som jag träffat en gång veckan före. Det var vid fikat på småbarnssången, som min kollega har hand om. Jag hann tänka att ”dem känner jag igen” och ”om pappan ser mig ska jag säga hej”. 

Då. Då händer det. Pojken, som är två år, får syn på mig och säger: 

-HEJ!!

Jag säger hej tillbaka och pappan vänder sig om och känner igen mig efter några sekunder.

Att se den lilla människan. Och att bli sedd av den lilla människan.

Välsignade lilla människa! Som gjorde mig varm i hjärtat i flera dagar.

Att vara sedd. Att få känna sig tillhörig. Att få känna den känslan i hela kroppen. 

Låt oss fortsätta bära välsignelse till människor genom att se. Och bekräfta.

Charlotte Rosengren, Diakon i Equmeniakyrkan Huskvarna