En liten sekvens vid Brommaplan…

i oktober 20, 2016, Skriven av: , i Vardagsbetraktelser, med Kommentarer

Jag går ganska fort, packning i båda händerna och tankar som visualiseras som mat. Jag känner mig stressad och vill bara hem så fort som möjligt. Jag möts vid entrén till tunnelbanan av en person med skamsen blick, och med lika mycket packning i händerna som jag. Personen tittar ner i marken och säger:
“Jag har blivit utslängd av min sambo och jag har ingenstans att ta vägen, du förstår inte hur jobbigt det är för mig att fråga, men har du 150 spänn så jag kan bo på vandrarhem inatt istället för på parkbänken?”
Instinktivt känner jag: “det är klart du ska få pengar av mig”. Jag ger personen pengar; och det var inte igår som jag fått en sådan hjärtlig kram. En kram som beskrev desperation och skam av att inte ha någonstans att ta vägen och tvingas be om hjälp.

Vi måste påminna varandra om att vi måste hjälpa varandra i det lilla och normalisera frågan om hjälp. Det räcker inte med att omvandla system och arbeta för rättvisa strukturer; vi måste möta oss själva och våra medmänniskor där de är – med öppenhet och givmildhet.

Johan Bjurenstedt – Diakonstuderande vid Brommafolkhögskola