Kvinnan på tunnelbanan

i augusti 22, 2016, Skriven av: , i Vardagsbetraktelser, med Kommentarer

Hon kom fram till mig när jag satt och väntade på tunnelbanan.
”Känner du inte igen mig?” frågade hon.
Jag tittade upp på kvinnan men kunde inte minnas vem hon var.
”Vi träffades på tunnelbanan en gång. Du är den enda i det här landet som förstår mig. När jag träffade dig hade jag varit här i en månad utan att kunna konversera med någon. Efter det att vi sågs har jag bara träffat en enda annan person jag har kunnat prata med, men vi förstod varandra bara lite.”

Hon berättar om sitt liv och frågar om mitt. Vi är glada och skrattar lite. Hon berättar också om det som är svårt och tungt. Jag lyssnar och nickar. Vi kliver på tunnelbanan tillsammans. Står där och umgås som vilka vänner som helst. Så kliver hon av efter ett par stationer och vi säger hejdå. Jag vet inte om det är inbillning eller inte. Kanske är det mina fördomar mot andra medresenärer. Men när hon går av upplever jag det som att jag får blickar från de andra på tåget. Förvånande, undrande och nyfikna.

Hon hade behövt mer hjälp, men idag var det jag kunde ge inte mer än ett par öron.
Hennes reaktion på vårt återseende påminner mig om att det också räcker en bit. Jag ska försöka minnas det nästa gång också och jag ber med ord ur Franciscus bön:

Herre,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Nicolina Holmgren – studerande på Diakonutbildningen vid Bromma folkhögskola