Vardagsdiakonen mitt i höstterminen

i december 7, 2016, Skriven av: , i Vardagsbetraktelser, med Kommentarer

I somras kom jag fram till att min huvuduppgift är att skapa och vårda relationer, inom och runt omkring vår kyrka. Idag en måndag mitt i november inser jag att det är berikande och spännande men nog så tidskrävande och tröttsamt.

Den här hösten har jag förutom det” vanliga ” församlingsarbetet, också försökt att etablera en kontakt med arrangörsgruppen och ordna ett par samlingar i vår kyrka under parollen Gotland Pride.  Jag har varit med och anordnat ett par föreläsningar tillsammans med andra kyrkor, Hela Människan och Attention om   ” underbara barn” ett sätt att sprida kunskap om och stöd till föräldrar som har barn med olika diagnoser och som kräver särskilt stöd.

Under suicidpreventionsdagen var jag med på torget och vi ordnade i kyrkan en ”Minnesrogudstjänst” för människor som mist nära i suicid.  

Vi har också en aktiv grupp i stan som består av privatpersoner och representanter från kyrkorna, som arbetar för att försöka hitta alternativ till tiggeriet. EU migranter här i vårt område har det förhållandevis ”bra” , boende fixar regionen i samarbete med Röda Korset och frivillgkrafter. Men att slippa tigga och få arbeta är ändå våra vänners stora mål. Fattigdomen är skrämmande, flera av mina vänner har varit i Rumänien och med egna ögon sett hur det ser ut där de bor, och hur föräldrarna måste lämna sina barn till farmor eller mormor och resa till Sverige för att tigga eller arbeta. Här har jag försökt att vara med.

Vår församling deltog i manifestationen av Kristallnatten, domkyrkan var nästan full och det sjöngs och talades på en mängd språk. Det var starkt och vi var många.

Vi har en regional samordningskonferens som arbetar med asylsökande familjer och vuxna och ensamkommande flyktingbarn. Där träffas folk från Migrationsverket, Länsstyrelsen, Regionen, Polisen och civilsamhället, där både Visby stift och Equmeniakyrkan räknas in, tillsammans med Röda Korset, Rädda Barnen , Studieförbunden, och Idrottsrörelsen. Förra hösten sågs vi varje vecka, nu något mer sällan. Då gällde frågorna den akuta situationen och nu gäller den ett arbete med mer framförhållning och på längre sikt. Vi i gruppen civilsamhället skrev i våras en protestskrivelse till ministrar och migrationsverket när asylboendena här omkring avvecklades lika fort som de kom till, barn som just etablerat sig i skolan skulle nu ryckas upp och på kort varsel flyttas till en annan del av Sverige. Migrationsverket fick backa och småbarnsfamiljerna fick löfte om att stanna året ut. Man kan påverka!

Härbärget i stan är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Röda korset , Hela människan och regionen. Där är jag med i en styrgrupp som representant för Hela Människan.

I vår kyrka samlas en mängd olika människor i olika grupperingar. De flesta är inte medlemmar i församlingen, utan vi räknar dem som vänner. Det är samtalsgrupper, självhjälpsgrupper, studiecirklar, körer och andra musikkonstellationer. Inom församlingsarbetet räknar vi Andrum, Vardagsmässa, Sinnesrogudstjänst och Söndagsgudstjänst.  Vi har ett samarbete med Arbetsförmedlingen om arbetsträning och vi har en grupp som handarbetar.

Trådarna med relationer ser nog mest ut som ett trassligt garnnystan. Men roligt är det. Ibland tröttsamt.

De människor jag möter brinner alla för något, om så bara deras egen problematiska livssituation, och allt tycker de att jag ska vara med på. Helst ska jag snöa in på detta som de brinner för i lika stor omfattning som dom. Men det går verkligen inte. Ska jag vara spindeln i nätet så kan jag inte gå all in, i något. Bara vara där och nosa lite då och då och här och där.

Den balansgången är aldrig lätt. Här skulle jag behöva församlingsledningens hjälp att prioritera eller dela ansvaret med.

Jag skriver inte detta för att skryta över alla kontakter eller på något sätt vara mallig över hur min vardag ser ut.  Jag skriver för att jag behöver, men för att jag också är nyfiken på hur andra diakoners garnnystan ser ut.

Berätta gärna.

Lilian Edman. Diakon i Vårdklockans kyrka i Visby